Förblindande vänskap

Jag kan nästan inte se, det är jättesuddigt! Från den ena dagen till den andra hade världen blivit suddig för vår grabb. Det var verkligen så att synen var försämrad, trots att han för övrigt var helt frisk. Vi blev förstås oroliga och uppsökte sjukvård - tänk om det var en tumör! Läkaren som undersöka honom hittade inte något fel utan remiterade vidare till en ortoptist. Det tog några dagar mellan läkar- och ortoptistbesöket. Under den tiden förbättrades hans syn något men den var fortfarande märkbart dålig. Vissa stunder hade han knappt ledsyn.

Besöket hos ortoptisten gick bra. Hon undersökte synen på alla tänkbara sätt och kunde tillslut konstatera att den var helt perfekt. Det var säkert så att han sett dåligt men avsaknaden av skärpa berodde inte på ögonen utan på någonting helt annat. Synförändringen var inte fysisk utan snarare psykisk. När ortoptisten frågade om det hänt någonting i skolan eller på fritiden som kan ha påverkat honom kom vi direkt att tänka på "kompisen".

Hans bästa kompis och klasskamrat, som också var granne med oss, flyttade och slutade därmed också i klassen. Efter den förändringen blev det lite stökigt i vår pojkes liv, både i skolan och hemma. Hårda ord och lätt framkallad irritation blev ofta samtalsämnet hemma vid matbordet. Troligtvis kände han sig lite ensam och avsaknaden av kompisens vänskapen visade sig inte bara på humöret utan stängde även hans ögon. Så förblindande kan vänskap vara...

I dag ser han alldeles utmärkt.